Bön

Henrik Schedin


Kära Maria,


Här får du en liten men ändå stor bok, som ett minne från mormor.

Jag har haft den själv och tyckte den var så fin. Kunde inte komma ifrån tanken att alla barnbarnen ska få den, då det är det bästa jag kan ge.

Jag överlämnar den om önskan om Guds välsignelse. Den dag jag inte kan bedja för er längre, vet jag att den följer er bara ni vill ta emot den.


Mormor 1982

 

Detta brev hittade min mamma i sitt exemplar av Nya Testamentet under en flyttrensning. Hon hade glömt att hon hade fått den 35 år tidigare av sin mormor Ninni, och ringde mig tårögd för att berätta. Det var nära att Myrorna fick boken, men nu fick den stå kvar i bokhyllan till Ninnis minne.


Jag tycker det är ett otroligt vackert brev. Ett ödmjukt sätt att lämna över sin tro till nästa generation, i händelse av att mamma skulle öppna Boken. Hon gav det finaste och trösterikaste hon kunde tänka sig, sin tro. Men det är det första satsen i sista meningen som fastnar hos mig. Det är en vacker tanke att hennes mormor har ägnat en stund då och då att be för min mamma. Att tänka på någon annan och önska denne lycka.


Det är en handling som man delar med någon utan att den andra vet om det. Medmänsklighet i dess mest obskyra form. Vad kan det ta? Några minuter kanske? Men några minuter av att göra något för någon annan på distans, och visa empati. En samhällsgärning så gott som något.


Bön och brevet kan givetvis avfärdas som religiöst och vidskepligt dravel, att det är irrationellt och inte gör någon nytta.


Att Gud är död befästes ju redan av Nietzsche på 1800-talet. Citatet om Guds bortgång, tas ofta ur sitt sammanhang (själv läste jag uttalandet i sin helhet först inför denna text) och det som glöms bort är att Nietzsche också skrev att Gud är död för att Upplysningen gjorde oss människor för rationella. Han fortsatte med att fråga sig hur vi nu ska få tröst utan en högre makt.


Även om Gud skulle vara död, är människors tro högst levande. Islam och buddhism växer så det knakar och kristendomen klamrar sig fast tabellens topplacering. I Sverige växer så kallade alternativa trosåskådningar. Alla ber. Förhoppningsvis även för andra och inte bara för sin egen vinnings skull.


En bön kan ju trots allt vara så mycket. Den behöver inte vara av religiös natur, utan symboliskt för en själv. Något som är återkommande inom litteraturen om bön är att bönen är fylld av mystik. Utfallet är oklart och för de religiösa som önskar ett svar kommer de kanske i oväntade former. Eller till och med mystiken kring vem bönen är riktat mot, vem är mottagaren? Vem ska svara?


Jag har själv bett i förtvivlan utan att veta eller bry mig vem jag ber till, ett desperat försök att få tröst.

 

En bön behöver nödvändigt vis inte vara det svulstiga i att besöka en religiös plats eller falla på knä, det kanske kan ske i det tysta på bussen eller när man står och diskar. På samma sätt som Aretha Franklin gjorde det innan hon sminkade sig, kan bönen vara en vardaglig handling. En tyst meditation över ett annat livsöde.


Eller som att jag själv ibland tittar upp Shirawatra, hinduismens gudinna för kunskap och konsterna, och ber om lite stöd. Hon har hängt över mitt skrivbord de senaste åren, då mina Nepalresor har intensifierats. Jag har aldrig svurit någon trohet till hinduismen, men det är skönt att rikta vädjan om klokhet och kreativitet mot någon eller något.


Bön och omtanke går ofta hand i hand, och bönen är som finast när den är riktad mot någon annan. När man vill någon annan väl kan det trösta att i alla fall försöka be.


I den hybrid som har uppstått mellan traditionell medicin och västerländsk biomedicin i afrikanska länder, är det inte ovanligt att en frisk person som kanske bor i stan eller bara närmare ett apotek, hämtar ut den sjukes recept. Sedermera tar medicinen själv och tänker på den sjuke. En handling för den sjukes skull, och en ganska handlingskraftig form av bön. Vissa hävdar att det har gett effekt, och då hänvisar man till placeboeffekten. Med västerländska ögon, marinerade i den renläriga biomedicinska vetenskapen, känns det vanvettigt. Men det är ju också fint att hjälpas åt.


Samhällsväven hålls ihop av de mellanmänskliga känslomässiga band, och här kan bönen spela stor roll för den bedjande. Den som ber, kan stärka sina band till någon annan utan att det nödvändigtvis märks, men den kan upprätthålla och stärka relationer på distans. Ömheten är det som kopplar ihop det spirituella med det materiella, enligt filosofen Anne Dufourmantelle. Som också menar att mildhet finns lika mycket i beröring som det finns i tanken.


Omtanken kan givetvis ske väldigt praktiska former. Som att man går och köper en liter mjölk till sin åldrande och trötta granne, eller plåstrar om ett barns knä efter en cykelolycka. Men Ninnis tankar och önskningar om hälsa och välgång på distans är inte mindre laddade med omtanke.


Om det fungerar eller inte, vad spelar det för roll? Ninni slutade i alla fall att be för andra 1988. Jag hoppas jag inte har bett min sista bön än på ett tag.