Nostalgi

Henrik Schedin


I pandemitider, då ens rörelser och möjligheter i nuet är begränsade, kan en finna tröst i att drömma sig iväg. Som nostalgiker hamnar jag själv lätt i andra tider och platser som verklighetsflykt och trygghetssökande egenmedicinering. Nostalgin slår an en sträng i mig som påminner om något och uppfyller en upplevd samhörighet med en annan tid.


Vid första anblicken verkar nostalgin bakåtsträvande, och jag vill vara tydlig med att jag inte tyckte det var bättre förr. Däremot så blir jag blir både varm och sorgsen av att lyssna på Towa Carson eller Billie Holiday, titta på franska nya vågen-filmer, eller se ett fotografi av ett 70-tals torg döpt efter valfri kung.


Att uppleva förlust är en naturlig del av det moderna samhället menar sociologerna Michael Pickering och Emily Kheightley. De sammanfattar nostalgi med att det är den sammansatta känslan av förlust, saknad och längtan, och menar att det kan vara både i form av melankoli och utopi.


Saknad uppstår lätt i det moderna, flyktiga samhället som ideligen förnya sig för att förse oss med ständigt nya intryck. Ett samhälle som aldrig stannar upp och där vi alldeles nyss gick miste om det som var.


Ordet nostalgi myntades av läkaren Johannes Hofer 1678, som diagnostiserade soldaters hemlängtan med den nya åkomman. En utbredd hemlängtan och desorientering som var så pass stark att den blev suicidal. Med modernitetens intrång i våra liv var det inte längre ovanligt att resa hemifrån, och med tiden har begreppet därmed fått en ny innebörd och syftar idag till en mer bitterljuv känsla. Eller ”lust genom saknad”, som idéhistorikern Karin Johannisson beskriver fenomenet.


Nostalgi sker på så olika nivåer. Prousts madeleinekaka som får Charles Swann i På spaning efter den tid som flytt att minnas sin barndom. Retrofantasten som klär sig själv och sitt hem i attiraljer från en annan epok. Eller de som hävdar att Sveriges förfall började med mordet på Palme. Givetvis går det även att skapa föreställda verkligheter i större skala och därmed skapa en uppfattning om att samhället ska vara statiskt och exkluderande. I politiskt syfte kallas det då nationalism, nostalgins mörka baksida.


Johannisson sätter en gräns för nostalgi vid det självupplevda, ”det som ryms inom den egna livsberättelsen.” Jag håller med till viss del. Däremot så tycker jag att vi kan utvidga begreppet ’det självupplevda’ till att innefatta även de föreställda upplevelserna bortom jaget. Varför ryms inte dagdrömmeri, fantasi och selektiv läsning av historien i det självupplevda? Är det inte en del av oss?


Jag kan till exempel uppleva folkhemmet genom att promenera i östra Göteborgs Kortedala byggt på 50-0ch 60-talet. Jag ”minns” då en tid jag ser spår av i form av tegelhusfasader snillrikt utplacerade i en vacker och lummig miljö. 1950-talet var lika ruttet som vår samtid. Däremot så njuter jag fortfarande av den kvarvarande kulissen och erinrar det som jag anser positivt med framtidsandan och viljan att bygga något helt nytt.

 

Subjektiva kulturarv och historieskrivningar


I sommars gjorde jag en resa mellan bruksorter. Suttit på regionaltåg som långsamt åker genom Bergslagens landskap av avbefolkning och bland annat stannat till i Smedjebacken.

Det är tomt och öde. Funkisbyggnader med eternitfasad, som en gång har varit butiker. De är nu lortiga och ser ledsna ut. Det finns mängder av dom, men står tillsynes tomma. Numera finns bara ett Sibylla med gräll skylt, en pizzeria med fullständiga rättigheter och Konsum. Rullatorerna flockas på torget. I bästa fall stoltserar orten med en stor industri, som en respirator åt en döende befolkningstillväxt.


På denna resa drabbades jag av vemod över landsbygdens förfall. Jag har aldrig bott där, vet inte om jag själv skulle trivas, men saknar den tid då den var levande. En känsla av förlust över något som jag inbillar mig har varit frodande.


Litteraturvetaren Svetlana Boyn kallar nostalgi en romans med sin egen fantasi, alltså att minnen eller föreställningar romantiseras till den grad att längtan uppstår. Jag menar inte att landsbygden ska vara ett sceneri under sommarmånaderna för mitt nöjes skull, men min nostalgi ger mig en bild av vad det skulle kunna vara. Under min resa uppstår en egen historieskrivning om något som varit, en blandning av fakta och fiktion.


Den emotionella kopplingen är ofta central i nostalgi, det är sällan en saknad byggd på fakta utan snarare känsla och förnimmelser. Ofta är det minnen av en svunnen tid som är subjektiva eller till och med upplevda i andra hand.


Vi kanske kan kalla det subjektiva minnesmärken? Minnen som är viktiga för individen. Minnen som återuppstår då man besöker de platser där de skapas. Alla stadsbilder eller platser har ett värde utifrån dessa minnen. Platser där en har upplevt vänskaplig ömhet, brustna hjärtan, ett rus eller en konflikt.


Vid återbesök av sådana monument som jag rest över mitt inre, kan jag återfå samma glädje eller ångest som mitt tjugonågonting-åriga jag hade där och då. Med tiden blir känslan förskansad eller försvinner. Dessa minnesmärken kanske inte är permanenta, utan händelser tappar betydelse när livets skeenden utvecklas.


Framtid och framsteg


Millenials, kullen född mellan tidigt 1980-tal och mitten av 1990-talet och som jag själv tillhör, har generellt sätt en pessimistisk syn på framtiden. Detta oroade sociologiprofessorn Zygmunt Bauman under sina sista levnads år, som skrev om fenomenet i den postumt utgivna boken Retrotopia. Han beskriver hur millenials är den första generationen sedan andra världskrigets slut som inte tror att de kommer få det bättre än sin föräldrageneration.


Det kanske inte är så konstigt när klimatkatastrofen tonar upp sig vid horisonten, det är svårt att få ett beständigt jobb, ojämlikheten har börjat öka igen, vi kanske inte får någon pension och en skoningslös pandemi lamslår hela samhället. Varför ska vi ha hopp om framtiden?

I tider som dessa är det då inte svårt att drömma sig tillbaka till en tid då ozonlagret gick att laga genom att ändra på kylskåp, det fanns hur många jobb som helst, välfärdssamhället skyddade alla och det gick att gå på krogen utan dåligt samvete. Det är åtminstone den förenklingen av dåtiden som är bekväm att drömma sig tillbaka till.


Som Bauman påpekar är framtiden full av frihet då vi inte ännu vet vad som kommer hända. Full frihet verkar i dagsläget skrämmande. En varm filt av nostalgi och verklighetsflykt är mer tröstrik att krypa under. Det politiska projektet som lovade oss framsteg verkar ju numera svika oss gång på gång.


Är då nostalgi framstegets motsats? Kanske? Men nostalgiker behöver inte nödvändigtvis vara bakåtsträvande. Dom framtida utopierna är kanske bara lite svårare att tro på i dagens läge.


1900-talets stora politiska projekt har avtagit och det är svårt att hitta på nya. I en uppskruvad verklighet och nutid, kan en inbillad, nervarvad dåtid vara betryggande. Nostalgin kan agera fritt i nutidens brist på varaktighet, men viljan att förändra samhället kvarstår. Insikten om förlusten av en epok, kanske till och med kan öka viljan att skapa nya?


Att påminnas om medborgarrättsrörelsen i USA eller anti-kolonial kamp på 60-talet kan vara uppfriskande när den tröstlösa och polariserande samtiden blir en dödsdans över ens handlingskraft. Då kan det vara skönt att återfå lite kraft av att läsa Angela Davis eller Frantz Fanons texter. Det kan få en att längta och blicka framåt till en mänskligare gemenskap, den gemenskap som målas upp som dåtid av de som hävdar att det var bättre förr.


Fiktiva verkligheter


Det är enkelt att längta iväg och för mig är det lättare att längta till det förflutna istället för att blicka framåt. Det finns trotsallt bilder, musik, tavlor och annat som man kan skapa sig en uppfattning om hur det var, och på så sätt längta tillbaka till det. Längtan till något annat är central inom nostalgin. Vilket kanske skulle innebära att det inte är framsteg som är nostalgins motsats, utan science fiction.


Nostalgi är framförallt en fiktionaliserad dåtid, på samma sätt som science fiction är en föreställd framtid. Att leva sig in i en påhittad värld som antingen är bakåtblickande eller framåtblickande.


Nostalgi skapar nya världar och verkligheter. Nostalgiker filtrerar dåtiden genom en gloria som framhäver en föreställd verklighet eller ett påhittat minne. En förvanskning av historien som inte nödvändigtvis är negativ.


Det var inte bättre förr, men föreställningen om dåtiden och glorifierade minnen kan vara tröstrik. Den subjektiva föreställningen om det som var skapar externa verkligheter. Verkligheter för en själv och minnen som inte har hänt.


Nostalgi kanske fyller en funktion i dagdrömmeriet och tryggheten, just för att det tillåter en att återvända till det förflutna. Tryggheten i att plocka russinen ur madeleinekakan från det som aldrig kommer att återkomma. Vi behöver inte ta ansvar för den glorifierade tiden, den har varit, och vi kan tryggt röra oss i denna påhittade verklighet motståndsfritt.


Nostalgin tillåter minnet röra sig bortom det upplevda och skapar externa verkligheter, minnen och upplevelser bortom jaget. Påhittat men otvivelaktigt självklart för en själv.




Källhänvisning

Pickering, M. & Keightley, E., 2006. The Modalities of Nostalgia. Current Sociology, 54(6), pp.919–941.

Johannisson, Karin (2001). Nostalgia: en känslas historia. Stockholm: Bonnier

Boym, Svetlana (2001). The future of nostalgia. New York: Basic Books

Bauman, Zygmunt (2017). Retrotopia. Malden, MA: Polity